Krönika: Even the losers
Senast jag skrev en krönika så var Östers IF på väg in i slutet av hösten. Hur det gick vet vi nu och vi har också fått lite tid att smälta det hela.
Seriedegradering för både herr- och damlaget är åtminstone ur ett supporterperspektiv svårt att se på något annat sätt än ett fiasko. Som betraktare av efterdebatten konstaterar jag också hur lätt det är att ropa på avgång och hur svårt det är att komma med konstruktiv kritik. Men jag känner också att supportrarnas ilska är något som Österledningen skall tolka positivt. Det är nämligen ett fullt rimligt supporterkrav att Öster år 2014 skulle ha tillhört Allsvenskan på herrsidan och Superettan på damsidan. Om supportrarna hade haft någon annan inställning än det så vore det inte Östers IF som var deras lag utan något annat.
Och den konstruktiva drivkraft som faktiskt ofta följer efter ilska av den här sorten är något vi borde bevara.
Men varför misslyckades vi då? Vi tog poäng i flera matcher, men vi förlorade (och/eller missade att vinna) många av de viktiga. Tittar vi t ex på herrlagets poängskörd mot de närmaste konkurrenterna så ser vi följande:
11. Mjällby AIF, 2 poäng. 12. Gefle IF, 1 poäng. 13. IF Brommapojkarna, 2 poäng. 14. Halmstad BK, 0 poäng.
Att vi tog full pott mot lag 10 (Häcken) och 16 (Syrianska) är en klen tröst i sammanhanget. Vi vann alltså inte en enda match mot våra närmaste konkurrenter ovanför oss. Och den totala målskillnaden som vi bjöd på mot de här lagen är -5 (varav Gefle 3 plusmål och Halmstad 2 plusmål). Många fler saker kan konstateras som att t ex enbart oavgjorda resultat i matcherna mot just Halmstad hade räckt till kvalspel. Att två segrar i några av de fyra matcherna mot Brommapojkarna och Halmstad räckt till nytt kontrakt med råge. Och så vidare. Och vidare. Och lite vidare till.
Men nu är ju nu just nu och inte om eller kanske. Vi kan konstatera (ännu) ett olycksfall i arbetet men också att nästa steg i historien börjar. Det är faktiskt inte vilket lag som helst vi snackar om utan Östers IF. Det räcker att titta tillbaka på de senaste 10 (eller 5 med för den delen) åren för att inse att lika mycket som vi har misslyckats så har vi också lyckats. Vi har varit i betydligt värre knipor, brottats med både större demoner och värre ekonomiska bekymmer. Ge upp?
Näppeligen.
Känslan nu må ha ett stänk (eller några liter) av hopplöshet. Men snart kommer vi återigen att samlas i Tipshallen för träningsmatcherna. Vi kommer att mumlandes bedöma det senaste nyförvärvet samt älta nya spelsystem eller frånvaron av dem. Minnas alla fiaskon från förra säsongen lite extra tydligt, men ibland kommer vi också minnas dagar som den där i Borås. Elfsborg - Öster 2-4. Och allt, precis allt gick vår väg. Som Tom Petty & The Heartbreakers menade redan 1979: “Baby, even the losers get lucky sometimes”.
Till sist: Superettan för herrar och Division 1 för damer är inte det häftigaste som fotbollsvärlden har att erbjuda.
Men Öster kommer att spela där. Och det räcker för mig.
Text: Tobias Croby Foto: Andreas Nilsson, Bilderna.IT
Fotnot: Den här krönikan innehåller författarens egna åsikter/tankar som Östersupporter och ska på inget annat sätt förknippas med föreningen Östers IF.
Senast jag skrev en krönika så var Östers IF på väg in i slutet av hösten. Hur det gick vet vi nu och vi har också fått lite tid att smälta det hela.
Seriedegradering för både herr- och damlaget är åtminstone ur ett supporterperspektiv svårt att se på något annat sätt än ett fiasko. Som betraktare av efterdebatten konstaterar jag också hur lätt det är att ropa på avgång och hur svårt det är att komma med konstruktiv kritik. Men jag känner också att supportrarnas ilska är något som Österledningen skall tolka positivt. Det är nämligen ett fullt rimligt supporterkrav att Öster år 2014 skulle ha tillhört Allsvenskan på herrsidan och Superettan på damsidan. Om supportrarna hade haft någon annan inställning än det så vore det inte Östers IF som var deras lag utan något annat.
Och den konstruktiva drivkraft som faktiskt ofta följer efter ilska av den här sorten är något vi borde bevara.
Men varför misslyckades vi då? Vi tog poäng i flera matcher, men vi förlorade (och/eller missade att vinna) många av de viktiga. Tittar vi t ex på herrlagets poängskörd mot de närmaste konkurrenterna så ser vi följande:
11. Mjällby AIF, 2 poäng.
12. Gefle IF, 1 poäng.
13. IF Brommapojkarna, 2 poäng.
14. Halmstad BK, 0 poäng.
Att vi tog full pott mot lag 10 (Häcken) och 16 (Syrianska) är en klen tröst i sammanhanget. Vi vann alltså inte en enda match mot våra närmaste konkurrenter ovanför oss. Och den totala målskillnaden som vi bjöd på mot de här lagen är -5 (varav Gefle 3 plusmål och Halmstad 2 plusmål). Många fler saker kan konstateras som att t ex enbart oavgjorda resultat i matcherna mot just Halmstad hade räckt till kvalspel. Att två segrar i några av de fyra matcherna mot Brommapojkarna och Halmstad räckt till nytt kontrakt med råge. Och så vidare. Och vidare. Och lite vidare till.
Men nu är ju nu just nu och inte om eller kanske. Vi kan konstatera (ännu) ett olycksfall i arbetet men också att nästa steg i historien börjar. Det är faktiskt inte vilket lag som helst vi snackar om utan Östers IF. Det räcker att titta tillbaka på de senaste 10 (eller 5 med för den delen) åren för att inse att lika mycket som vi har misslyckats så har vi också lyckats. Vi har varit i betydligt värre knipor, brottats med både större demoner och värre ekonomiska bekymmer. Ge upp?
Näppeligen.
Känslan nu må ha ett stänk (eller några liter) av hopplöshet. Men snart kommer vi återigen att samlas i Tipshallen för träningsmatcherna. Vi kommer att mumlandes bedöma det senaste nyförvärvet samt älta nya spelsystem eller frånvaron av dem. Minnas alla fiaskon från förra säsongen lite extra tydligt, men ibland kommer vi också minnas dagar som den där i Borås. Elfsborg - Öster 2-4. Och allt, precis allt gick vår väg. Som Tom Petty & The Heartbreakers menade redan 1979: “Baby, even the losers get lucky sometimes”.
Till sist: Superettan för herrar och Division 1 för damer är inte det häftigaste som fotbollsvärlden har att erbjuda.
Men Öster kommer att spela där. Och det räcker för mig.
Text: Tobias Croby
Foto: Andreas Nilsson, Bilderna.IT
Fotnot: Den här krönikan innehåller författarens egna åsikter/tankar som Östersupporter och ska på inget annat sätt förknippas med föreningen Östers IF.
