Jonas Jonasson är matchvärd när Skövde kommer på besök
Lördagen den 2/7 tar vi emot Skövde AIK på Visma Arena. Avspark sker klockan 17.00 och Östergatan öppnar som vanligt 2 timmar innan match. Matchvärd för dagen är ingen mindre än succéförfattaren och den eviga Östersupportern Jonas Jonasson, hans nya bok ”Profeten och Idioten” samt bokförlaget Polaris. Jonas kommer att finns på plats både innan, under och efter matchen. Dels för intervjuer och boksigneringar i vårt företagsnätverk och i restaurangen men såklart också hos sina vänner i East Front i Tommy Svensson Lounge innan avspark.
Vi ställde några frågor till Jonas om hur det gick till när Öster blev laget i hans hjärta. Det visade sig att om du frågar Jonas om Öster – då slutar han nästan inte att prata!
När började din kärlek till Öster?
- Ett år för sent, skulle jag säga. När vi skulle komma att bärga det första guldet på Värendsvallen 1968 var jag sju år och begrep inte någonting om någonting. Som jag minns det stannade mamma hemma med mig. Hon fick vara barnvakt åt både mig och Harry Bilds dotter Lotta som var ännu yngre, vi bodde grannar. Harry var ju upptagen på annat håll. Lotta pussade mig på knät medan vi lekte. Det kändes stort. Men sjuåringen kunde inte riktigt hantera sexåringens flirt, jag knöt aldrig ihop säcken. Så här i efterhand: Tänk att ha Harry Bild som svärfar, större blir det inte. Eller? Skulle i så fall vara Lill-Damma.
Pappa Ambulans-Jonas påverkade dig möjligen i rätt riktning efter det första guldet?
- Inte bara han! Storebror Martin, sex år äldre, hade ju redan förstått. Och mamma Lilly. Hon tog verkligen en kula för laget när hon stannade hemma under guldmatchen mot Örgryte. Vi pratade sällan annat än Öster under middagarna därhemma. Antingen det eller så fick vi lyssna på pappas måttligt aptitretande vittnesmål om hur den senaste döingen sett ut som han hämtat med ambulansen efter en trafikolycka dagen innan.
- Mellanbrodern Lars var den ende som föredrog pappas bloddrypande ambulansberättelser framför Östersnack Av svårbegriplig anledning fastnade han aldrig för fotboll. Hans värsta kommentar är nog den här: ”Vad ska ni till Vallen för? Resultatet står ju ändå på text-tv sen”. Martin och jag misstänker att mamma och pappa hittade honom under en sten i skogen och tog sig an honom utan att förstå hur illa det skulle bli med fotbollsintresset. Nä, nu tog jag i. Jag älskar honom som han är, precis som jag älskar min aningslösa fru. Henne har jag ändå lyckats tvångsansluta till både Öster och East Front. Svårare med brorsan.
På tal om supporterföreningen East Front, den fanns väl inte under era unga år?
- Jag hörde någon säga att vi var East Fronts förtrupp. Det är en vacker tanke, men jag vet inte hur sann den är. Vi var nog flera grupperingar som gjorde vårt på varsitt håll. Vi åkte i alla fall på allt från Borlänge och neråt. Först med pappa Ambulans-Jonas bakom ratten. Pappa fyllde Saaben med hustru och tre barn, och körde de tjugo milen till Malmö Stadion där vi alltid spöade skiten ur di blåe. De första åren hade bilarna fortfarande länsbokstav på nummerplåten och då var det alltid någon som efter matchen vridit sönder backspegeln på bilen som hämnd för två eller tre noll i baken. Vi var avslöjade av bokstaven G för Kronobergs län…
- I takt med att vi blev äldre slapp mellanbrodern Lars följa med mot sin vilja, medan storebror Martin och jag började köra egna race tillsammans med bröderna Lundstedt, kusin Dan och några som kom och gick. Vi skrapade ihop mer eller mindre pålitliga bilar och gav oss av. Bland annat till Åtvidaberg, minns jag. På den tiden var det grusväg dit sista fem-sex milen. Åtvid var bra, men vi var bättre. En gång ledde vi med 6-0 i paus. Vi lät dem tröstmåla tre gånger i andra halvlek, men det gjorde inget. Kung på planen den gången: Kalle Björklund. Vill också minnas att deras Göran E Carlsson blev utvisad. Fast vem tappar inte humöret om man fått sex baljor i röven?
- Ibland gick det vildare till än annars. En gång säkrade vi guldet på Ryavallen i Borås. Martin firade med att krypa ut genom fönstret på bilens ena bakdörr, upp över taket och in igen genom fönstret på andra sidan. Medan bilen rullade! Det slutade med utskällning och poliseskort ut ur staden. Fötti år senare blev han ordförande i föreningen. Undrar om han valts om medlemmarna känt till hans tidiga huligantendenser … Nä, nu tog jag i igen.
- Martin är i alla fall oskyldig till en annan supportergrej som just slog mig. En i gänget ägnade halva vintern åt att bygga ett signalhorn som drevs av ett lastbilsbatteri som han transporterade i en kundkorg han ”lånat” på Konsum. När det äntligen var hemmapremiär på Vallen och Öster sköt stolpe ut efter fem minuter tryckte han på knappen. Du anar inte vilket bröl det blev! En storvuxen man, eventuellt kroppsbyggare, ställde sig upp på raden framför, vände sig om och sa: ”En gång till och jag slår ihjäl dig”. Signalhornet har varit tyst sedan dess.
Guldåren -78, -80, -81 måste ha känts bra?
- Är påven katolik? Har Trump en skruv lös? Fast här kommer jag att tänka på Tommy Svenssons Karin Boye-dikt från VM -94. Du vet den där: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst // Den största dagen är en dag av törst // Nog finns det mål och mening i vår färd // men det är vägen som är mödan värd …
- Jag har ett absolut minne från något av guldåren, kanske det från -78. När det plötsligt var klart att vi säkrat guldet. Att vi var i mål. Och att det jag inte kände i första hand var lycka, utan tomhet. Vad fanns nu att kämpa för, ungefär?
- En mer okomplicerad minnesbild är hur jag klippte ut och klistrade upp Smålandspostens alla artiklar från segertåget 1981. Vi inledde ju med att vinna match på match på match det året. Var det tolv raka? Minns inte exakt, men vi var oslagbara. Tyvärr gav segrarna bara två poäng på den tiden, annars hade de snudd på kunnat stänga serien i förtid. Innan vi hann torska vår första match var hela väggen full av Smålandsposten-artiklar. De satt kvar på väggen sen i flera år.
- Vilka tider det var! Tänk att vi har mött Nottingham Forest, Bayern München och FC Barcelona. Hemma på Värendsvallen! Åtminstone Nottingham ska vara tacksamma för att de kom undan. Sedan gick det några år och så stod man och såg Täby vända och vinna med 3-2 i Superettan på en obskyr idrottsplats långt ut de stockholmska förorterna. Jag kommer ihåg att jag tröstade mig med att det var en bra väckarklocka tidigt in på säsongen. Vi skulle ju tillbaka till allsvenskan det året. I stället åkte vi ur. Från Bayern München och Barcelona till Tvååker och Prespa Birlik. Förbannade Täby, förresten. 2019 vi förlorade med 3-2 där uppe inför 600 åskådare efter ha tagit ledningen i 82:a. Jag stod i klacken. Nu bortgångne Östervännen Janne Törnqvist var plågad av sjukdom redan då. Vi hade bestämt att ses i Österklacken, men han klev av bussen en hållplats för tidigt och tvingades gå i snigelfart till arenan. Han kom fram lagom till Täbys kvittering i 88:e. Och sen deras segermål på övertid. Jag fick i alla fall skjutsa honom hem till Solna efteråt. Som tack och hejdå sa Janne att det kunde sluta riktigt illa, utifrån vad han sett sista fem minuterna. Det var i april. Jag trodde honom inte. Sex månader senare hade vi åkt ur Superettan.
Hur mycket följer du Öster i dag?
- Jag ser varenda match på TV, förstås. Och jag hänger varje dag på East Fronts supporterforum, utom under ett par dagar efter en förlust. Jag sörjer bäst i ensamhet.
- Sen har vi ju Österpoddarna ”Radio 1930” och Smålandspostens ”ARPÖ”. Båda är ruskigt bra. I och med internet kan man hänga med likasinnade utan att vara på plats i Växjö. Jag har tyvärr nästan aldrig vägarna förbi staden jag växte upp i. Jag bodde många år på Gotland, då fick jag se Öster live i en träningsmatch under ett sommarläger, det var nog allt det året. Jag ser fram emot nästa år när vi möter AIK, Bajen och Djurgården, på Friends och Tele2. Nu kan jag ta tunnelbanan från Danderyd där jag bor.
Du är säker på att vi går upp?
- Ja. Men jag har sällan rätt.
När tänker du smyga in Sveriges bästa fotbollslag i någon av dina böcker?
- Det återstår att se. Jag har i alla fall varit i Växjö några gånger. I nya boken ”Profeten och Idioten” nämner jag staden vid namn ett par gånger. Det känns lika bra varje gång. Men jag tänker också på att jag är översatt till 46 språk. Undrar hur det låter när thailändare, portugiser och bulgarer försöker uttala ”Växjö”.
Du är sällan i din födelsestad, men desto oftare ute i världen?
- Ja, det blir boklanseringar lite överallt utom när det varit Covid. Jag följde Östers första dramatiska dubbelmöte med Landskrona Bois om en Superettanplats från ett hotellrum i Seoul. Returen såg jag från Tokyo. Jag kommer ihåg hur jag åkte hiss den morgonen upp till frukostmatsalen på hotellet. I samma hiss fyra groteskt stora män, säkert över två meter allihop. En av dem frågade om jag skulle på matchen. För mig fanns ju bara en match i sinnet. På så sätt kom jag att diskutera Öster-Landskrona Bois med fyra sydafrikanska rugbyspelare som skulle spela VM-final mot England samma kväll. Jag var nog den ende i hela Tokyo som inte hade en aning om det.
-Sydafrika gjorde sen som Öster, de vann! Vår seger gick obemärkt förbi, men deras kunde ingen i Tokyo undvika att märka. En av polarna från stunden i hissen orkade ändå upp till frukosten dagen därpå. ”Vi vann! sa han. ”Jag förstod att det var antingen det eller jordbävning i natt” sa jag. ”Hur gick det för dig?” undrade den sydafrikanske världsmästaren. ”Tackar som frågar” sa jag. ”Vi vann vi också”. Oklart vem av oss som var lyckligast.
Du sprider Östers namn över världen, det är ju bra.
- Jag gör mitt bästa. PR-chefen på mitt sydkoreanska förlag visade sig vara en koreansk-belgisk blandning som höll på Standard Liège. Han kunde räkna upp förmodad startelva inför närmast kommande match, så han var ingen bluff. Men jag fick tvinga honom att googla Tommy Svensson. ”Lite före min tid” sa PR-chefen. ”Tommy Svensson är evig” sa jag. Om han är på plats på Visma när vi möter Skövde ska det bli en speciell ära att få signera ett exemplar av ”Profeten och Idioten” till just honom. Får jag, på tal om det, göra lite reklam för mig själv?
Varsågod.
- Jag kommer att finnas på Östergatan under och framför allt efter matchen på lördag, där finns böcker att köpa och jag skriver mer än gärna en personlig Österhälsning för den som är hågad.
Lördagen den 2/7 tar vi emot Skövde AIK på Visma Arena. Avspark sker klockan 17.00 och Östergatan öppnar som vanligt 2 timmar innan match. Matchvärd för dagen är ingen mindre än succéförfattaren och den eviga Östersupportern Jonas Jonasson, hans nya bok ”Profeten och Idioten” samt bokförlaget Polaris. Jonas kommer att finns på plats både innan, under och efter matchen. Dels för intervjuer och boksigneringar i vårt företagsnätverk och i restaurangen men såklart också hos sina vänner i East Front i Tommy Svensson Lounge innan avspark.
Vi ställde några frågor till Jonas om hur det gick till när Öster blev laget i hans hjärta. Det visade sig att om du frågar Jonas om Öster – då slutar han nästan inte att prata!
När började din kärlek till Öster?
- Ett år för sent, skulle jag säga. När vi skulle komma att bärga det första guldet på Värendsvallen 1968 var jag sju år och begrep inte någonting om någonting. Som jag minns det stannade mamma hemma med mig. Hon fick vara barnvakt åt både mig och Harry Bilds dotter Lotta som var ännu yngre, vi bodde grannar. Harry var ju upptagen på annat håll. Lotta pussade mig på knät medan vi lekte. Det kändes stort. Men sjuåringen kunde inte riktigt hantera sexåringens flirt, jag knöt aldrig ihop säcken. Så här i efterhand: Tänk att ha Harry Bild som svärfar, större blir det inte. Eller? Skulle i så fall vara Lill-Damma.
Pappa Ambulans-Jonas påverkade dig möjligen i rätt riktning efter det första guldet?
- Inte bara han! Storebror Martin, sex år äldre, hade ju redan förstått. Och mamma Lilly. Hon tog verkligen en kula för laget när hon stannade hemma under guldmatchen mot Örgryte. Vi pratade sällan annat än Öster under middagarna därhemma. Antingen det eller så fick vi lyssna på pappas måttligt aptitretande vittnesmål om hur den senaste döingen sett ut som han hämtat med ambulansen efter en trafikolycka dagen innan.
- Mellanbrodern Lars var den ende som föredrog pappas bloddrypande ambulansberättelser framför Östersnack Av svårbegriplig anledning fastnade han aldrig för fotboll. Hans värsta kommentar är nog den här: ”Vad ska ni till Vallen för? Resultatet står ju ändå på text-tv sen”. Martin och jag misstänker att mamma och pappa hittade honom under en sten i skogen och tog sig an honom utan att förstå hur illa det skulle bli med fotbollsintresset. Nä, nu tog jag i. Jag älskar honom som han är, precis som jag älskar min aningslösa fru. Henne har jag ändå lyckats tvångsansluta till både Öster och East Front. Svårare med brorsan.
På tal om supporterföreningen East Front, den fanns väl inte under era unga år?
- Jag hörde någon säga att vi var East Fronts förtrupp. Det är en vacker tanke, men jag vet inte hur sann den är. Vi var nog flera grupperingar som gjorde vårt på varsitt håll. Vi åkte i alla fall på allt från Borlänge och neråt. Först med pappa Ambulans-Jonas bakom ratten. Pappa fyllde Saaben med hustru och tre barn, och körde de tjugo milen till Malmö Stadion där vi alltid spöade skiten ur di blåe. De första åren hade bilarna fortfarande länsbokstav på nummerplåten och då var det alltid någon som efter matchen vridit sönder backspegeln på bilen som hämnd för två eller tre noll i baken. Vi var avslöjade av bokstaven G för Kronobergs län…
- I takt med att vi blev äldre slapp mellanbrodern Lars följa med mot sin vilja, medan storebror Martin och jag började köra egna race tillsammans med bröderna Lundstedt, kusin Dan och några som kom och gick. Vi skrapade ihop mer eller mindre pålitliga bilar och gav oss av. Bland annat till Åtvidaberg, minns jag. På den tiden var det grusväg dit sista fem-sex milen. Åtvid var bra, men vi var bättre. En gång ledde vi med 6-0 i paus. Vi lät dem tröstmåla tre gånger i andra halvlek, men det gjorde inget. Kung på planen den gången: Kalle Björklund. Vill också minnas att deras Göran E Carlsson blev utvisad. Fast vem tappar inte humöret om man fått sex baljor i röven?
- Ibland gick det vildare till än annars. En gång säkrade vi guldet på Ryavallen i Borås. Martin firade med att krypa ut genom fönstret på bilens ena bakdörr, upp över taket och in igen genom fönstret på andra sidan. Medan bilen rullade! Det slutade med utskällning och poliseskort ut ur staden. Fötti år senare blev han ordförande i föreningen. Undrar om han valts om medlemmarna känt till hans tidiga huligantendenser … Nä, nu tog jag i igen.
- Martin är i alla fall oskyldig till en annan supportergrej som just slog mig. En i gänget ägnade halva vintern åt att bygga ett signalhorn som drevs av ett lastbilsbatteri som han transporterade i en kundkorg han ”lånat” på Konsum. När det äntligen var hemmapremiär på Vallen och Öster sköt stolpe ut efter fem minuter tryckte han på knappen. Du anar inte vilket bröl det blev! En storvuxen man, eventuellt kroppsbyggare, ställde sig upp på raden framför, vände sig om och sa: ”En gång till och jag slår ihjäl dig”. Signalhornet har varit tyst sedan dess.
Guldåren -78, -80, -81 måste ha känts bra?
- Är påven katolik? Har Trump en skruv lös? Fast här kommer jag att tänka på Tommy Svenssons Karin Boye-dikt från VM -94. Du vet den där: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst // Den största dagen är en dag av törst // Nog finns det mål och mening i vår färd // men det är vägen som är mödan värd …
- Jag har ett absolut minne från något av guldåren, kanske det från -78. När det plötsligt var klart att vi säkrat guldet. Att vi var i mål. Och att det jag inte kände i första hand var lycka, utan tomhet. Vad fanns nu att kämpa för, ungefär?
- En mer okomplicerad minnesbild är hur jag klippte ut och klistrade upp Smålandspostens alla artiklar från segertåget 1981. Vi inledde ju med att vinna match på match på match det året. Var det tolv raka? Minns inte exakt, men vi var oslagbara. Tyvärr gav segrarna bara två poäng på den tiden, annars hade de snudd på kunnat stänga serien i förtid. Innan vi hann torska vår första match var hela väggen full av Smålandsposten-artiklar. De satt kvar på väggen sen i flera år.
- Vilka tider det var! Tänk att vi har mött Nottingham Forest, Bayern München och FC Barcelona. Hemma på Värendsvallen! Åtminstone Nottingham ska vara tacksamma för att de kom undan. Sedan gick det några år och så stod man och såg Täby vända och vinna med 3-2 i Superettan på en obskyr idrottsplats långt ut de stockholmska förorterna. Jag kommer ihåg att jag tröstade mig med att det var en bra väckarklocka tidigt in på säsongen. Vi skulle ju tillbaka till allsvenskan det året. I stället åkte vi ur. Från Bayern München och Barcelona till Tvååker och Prespa Birlik. Förbannade Täby, förresten. 2019 vi förlorade med 3-2 där uppe inför 600 åskådare efter ha tagit ledningen i 82:a. Jag stod i klacken. Nu bortgångne Östervännen Janne Törnqvist var plågad av sjukdom redan då. Vi hade bestämt att ses i Österklacken, men han klev av bussen en hållplats för tidigt och tvingades gå i snigelfart till arenan. Han kom fram lagom till Täbys kvittering i 88:e. Och sen deras segermål på övertid. Jag fick i alla fall skjutsa honom hem till Solna efteråt. Som tack och hejdå sa Janne att det kunde sluta riktigt illa, utifrån vad han sett sista fem minuterna. Det var i april. Jag trodde honom inte. Sex månader senare hade vi åkt ur Superettan.
Hur mycket följer du Öster i dag?
- Jag ser varenda match på TV, förstås. Och jag hänger varje dag på East Fronts supporterforum, utom under ett par dagar efter en förlust. Jag sörjer bäst i ensamhet.
- Sen har vi ju Österpoddarna ”Radio 1930” och Smålandspostens ”ARPÖ”. Båda är ruskigt bra. I och med internet kan man hänga med likasinnade utan att vara på plats i Växjö. Jag har tyvärr nästan aldrig vägarna förbi staden jag växte upp i. Jag bodde många år på Gotland, då fick jag se Öster live i en träningsmatch under ett sommarläger, det var nog allt det året. Jag ser fram emot nästa år när vi möter AIK, Bajen och Djurgården, på Friends och Tele2. Nu kan jag ta tunnelbanan från Danderyd där jag bor.
Du är säker på att vi går upp?
- Ja. Men jag har sällan rätt.
När tänker du smyga in Sveriges bästa fotbollslag i någon av dina böcker?
- Det återstår att se. Jag har i alla fall varit i Växjö några gånger. I nya boken ”Profeten och Idioten” nämner jag staden vid namn ett par gånger. Det känns lika bra varje gång. Men jag tänker också på att jag är översatt till 46 språk. Undrar hur det låter när thailändare, portugiser och bulgarer försöker uttala ”Växjö”.
Du är sällan i din födelsestad, men desto oftare ute i världen?
- Ja, det blir boklanseringar lite överallt utom när det varit Covid. Jag följde Östers första dramatiska dubbelmöte med Landskrona Bois om en Superettanplats från ett hotellrum i Seoul. Returen såg jag från Tokyo. Jag kommer ihåg hur jag åkte hiss den morgonen upp till frukostmatsalen på hotellet. I samma hiss fyra groteskt stora män, säkert över två meter allihop. En av dem frågade om jag skulle på matchen. För mig fanns ju bara en match i sinnet. På så sätt kom jag att diskutera Öster-Landskrona Bois med fyra sydafrikanska rugbyspelare som skulle spela VM-final mot England samma kväll. Jag var nog den ende i hela Tokyo som inte hade en aning om det.
-Sydafrika gjorde sen som Öster, de vann! Vår seger gick obemärkt förbi, men deras kunde ingen i Tokyo undvika att märka. En av polarna från stunden i hissen orkade ändå upp till frukosten dagen därpå. ”Vi vann! sa han. ”Jag förstod att det var antingen det eller jordbävning i natt” sa jag. ”Hur gick det för dig?” undrade den sydafrikanske världsmästaren. ”Tackar som frågar” sa jag. ”Vi vann vi också”. Oklart vem av oss som var lyckligast.
Du sprider Östers namn över världen, det är ju bra.
- Jag gör mitt bästa. PR-chefen på mitt sydkoreanska förlag visade sig vara en koreansk-belgisk blandning som höll på Standard Liège. Han kunde räkna upp förmodad startelva inför närmast kommande match, så han var ingen bluff. Men jag fick tvinga honom att googla Tommy Svensson. ”Lite före min tid” sa PR-chefen. ”Tommy Svensson är evig” sa jag. Om han är på plats på Visma när vi möter Skövde ska det bli en speciell ära att få signera ett exemplar av ”Profeten och Idioten” till just honom. Får jag, på tal om det, göra lite reklam för mig själv?
Varsågod.
- Jag kommer att finnas på Östergatan under och framför allt efter matchen på lördag, där finns böcker att köpa och jag skriver mer än gärna en personlig Österhälsning för den som är hågad.
