"Jag har alltid varit en ledare"
Han är en av lagets mest rutinerade spelare. Han har gått upp i allsvenskan fyra gånger och han är lagkapten som leder sitt lag. Denis Velic berättar att det pirrar i magen inför premiären och att hans resa från krigets Bosnien gjorde att han växte upp snabbare än sina kompisar.
- Jag är alltid den som har högst förväntningar på mig. Jag är verkligen min största kritiker. Men jag vet när jag är bra och jag vet när jag är dålig. Min pappa är rak och ärlig mot mig, Fikret Velic, honom lyssnar jag också på.
Jag har spetsegenskaper i sättet att leda laget. Jag förväntar mig inte massvis med mål och poäng från mig, men jag förväntar mig att jag ska vara så bra som jag kan vara, på det jag är bra på. Och det är att leda laget.
Ska det bli kul att spela Allsvenskan? Det var ju ett tag sedan nu?- Folk har ju uppfattningen att jag varit med om så mycket, och det har jag i och för sig, men Allsvenskan är ”nytt” för mig också. Jag har varit med och gått upp fyra gånger, men det är nästan tio år sedan jag spelade i Allsvenskan senast. På ett sätt är det lika nytt för mig som för 18-årige Bojanic. Trots att jag är 30 år gammal så är jag som ett barn inför den här uppgiften.
Kommer du hänga med? Tvivlar du någon gång? - Jag vet vad kan. Sedan får man se om det är det som Östers IF behöver under 2013, och om det är tillräckligt. Men jag kan inte ändra mitt sätt att spela fotboll nu. Det vore helt fel. Så som svar på din fråga: Nej jag tvivlar inte på min kapacitet.
Du tar mycket plats, det är ingen hemlighet, har du alltid varit så?- De som känner mig vet att jag är oerhört ödmjuk, att jag bryr mig otroligt mycket om dem. Men visst, till och med min flickvän sa att jag var dryg och lite kaxig innan vi lärde känna varandra. Sanningen är däremot tvärtom. Min lycka ligger i mina nära och käras välbefinnande. Jag är väldigt mån om dem.
Är det familjen du pratar om nu, eller är det även grabbar i laget? - Det tar ett tag att komma nära mig, men visst handlar det om killarna i laget också. Jag har vänner för livet i några av spelarna i Östers IF av idag. Det gänget är privata vänner också, vi umgås väldigt mycket även utanför fotbollen.
Har du alltid velat bli fotbollsspelare? - När jag var liten och bodde i Bosnien fanns det inget annat än fotboll i huvudet. Men när jag kom till Sverige som 11-åring upptäckte jag innebandy. Jag spelade i Finspång då och blev uttagen i distriktslaget och så där. Jag ska inte överdramatisera, men jag satsade rätt hårt på innebandyn ett tag faktiskt.
Hade du samma egenskaper på innebandyplanen som på fotbollsplanen? - Ja det hade jag. Jag har alltid varit så här. En ledare. Det har förmodligen att göra med min barndom i Bosnien. Jag tvingades växa upp väldigt snabbt. Kriget kom ju där i början av 90-talet och då hände mycket väldigt fort. Pappa satt i ett koncentrationsläger i 1,5 år och jag och mamma satt i ett annat. Sådana saker gör att man växer upp.
Det låter som en väldigt tuff tid? - Det är först nu i efterhand man reflekterat över det. Det var ju ”jag och mamma” liksom. Och jag kan få dåligt samvete för saker man sagt och gjort. Hon var ju fantastisk.
Och sen kom vi till Sverige och vi levde under minimala förhållanden, och jag tvingades växa upp ganska snabbt. Kanske är det som gjort mig till den jag är idag.
Hur tror du den delen av ditt liv påverkat dig? - Det kommer över mig lite då och då. Kanske någon gång var tredje, var fjärde år kanske. När man själv inte mår så bra av någon anledning, då kommer det över mig också. ”Vad var det som hände?” kan man tänka. Pappa satt i ett läger där folk avrättades, och jag och mamma satt på ett läger där kvinnor våldtogs.
Men vår familj hade ändå tur. Vi smugglades in i Tyskland, blev upptäckta och tillbaka-skickade, men till slut kom vi till Sverige.
Det låter verkligen hemskt… - Ja men hur hemskt det än låter så vill jag verkligen inte att detta blir en snyfthistoria. För det finns de som haft det så fruktansvärt obegripligt mycket värre. Vi hade tur för mamma, pappa och jag lever. Folk ska inte tycka synd om mig. Jag har haft alla möjligheter att, som offentlig person, berätta min story. Men jag vill inte ”ta ljuset” från de som upplevde mycket värre saker än vad vi gjorde.
Är det en lite annorlunda del av Denis Velic som säger det? Den som tar ett steg tillbaka? - Ja det tror jag. Den delen finns i mig också. Men just i Östers IF, och därmed offentligt, har jag tagit rollen som ledare. Jag tycker det är bättre att folk ”skjuter på mig” istället för mot andra som kanske tar det på ett annat sätt.
Hur ser din framtid ut, efter fotbollen? - Det jag vet är att jag vill vara kvar inom Östers IF efter att jag lagt skorna på hyllan. Så kommer det bli det vet jag. Jag flyttade hit 1998 och klubben är min familj. Östers IF kommer vara en del av mig väldigt länge.
Text: Marcus Sjöholm
Han är en av lagets mest rutinerade spelare. Han har gått upp i allsvenskan fyra gånger och han är lagkapten som leder sitt lag. Denis Velic berättar att det pirrar i magen inför premiären och att hans resa från krigets Bosnien gjorde att han växte upp snabbare än sina kompisar.
- Jag är alltid den som har högst förväntningar på mig. Jag är verkligen min största kritiker. Men jag vet när jag är bra och jag vet när jag är dålig. Min pappa är rak och ärlig mot mig, Fikret Velic, honom lyssnar jag också på.
Jag har spetsegenskaper i sättet att leda laget. Jag förväntar mig inte massvis med mål och poäng från mig, men jag förväntar mig att jag ska vara så bra som jag kan vara, på det jag är bra på. Och det är att leda laget.
Ska det bli kul att spela Allsvenskan? Det var ju ett tag sedan nu?
- Folk har ju uppfattningen att jag varit med om så mycket, och det har jag i och för sig, men Allsvenskan är ”nytt” för mig också. Jag har varit med och gått upp fyra gånger, men det är nästan tio år sedan jag spelade i Allsvenskan senast. På ett sätt är det lika nytt för mig som för 18-årige Bojanic. Trots att jag är 30 år gammal så är jag som ett barn inför den här uppgiften.
Kommer du hänga med? Tvivlar du någon gång?
- Jag vet vad kan. Sedan får man se om det är det som Östers IF behöver under 2013, och om det är tillräckligt. Men jag kan inte ändra mitt sätt att spela fotboll nu. Det vore helt fel. Så som svar på din fråga: Nej jag tvivlar inte på min kapacitet.
Du tar mycket plats, det är ingen hemlighet, har du alltid varit så?
- De som känner mig vet att jag är oerhört ödmjuk, att jag bryr mig otroligt mycket om dem. Men visst, till och med min flickvän sa att jag var dryg och lite kaxig innan vi lärde känna varandra. Sanningen är däremot tvärtom. Min lycka ligger i mina nära och käras välbefinnande. Jag är väldigt mån om dem.
Är det familjen du pratar om nu, eller är det även grabbar i laget?
- Det tar ett tag att komma nära mig, men visst handlar det om killarna i laget också. Jag har vänner för livet i några av spelarna i Östers IF av idag. Det gänget är privata vänner också, vi umgås väldigt mycket även utanför fotbollen.
Har du alltid velat bli fotbollsspelare?
- När jag var liten och bodde i Bosnien fanns det inget annat än fotboll i huvudet. Men när jag kom till Sverige som 11-åring upptäckte jag innebandy. Jag spelade i Finspång då och blev uttagen i distriktslaget och så där. Jag ska inte överdramatisera, men jag satsade rätt hårt på innebandyn ett tag faktiskt.
Hade du samma egenskaper på innebandyplanen som på fotbollsplanen?
- Ja det hade jag. Jag har alltid varit så här. En ledare. Det har förmodligen att göra med min barndom i Bosnien. Jag tvingades växa upp väldigt snabbt. Kriget kom ju där i början av 90-talet och då hände mycket väldigt fort. Pappa satt i ett koncentrationsläger i 1,5 år och jag och mamma satt i ett annat. Sådana saker gör att man växer upp.
Det låter som en väldigt tuff tid?
- Det är först nu i efterhand man reflekterat över det. Det var ju ”jag och mamma” liksom. Och jag kan få dåligt samvete för saker man sagt och gjort. Hon var ju fantastisk.
Och sen kom vi till Sverige och vi levde under minimala förhållanden, och jag tvingades växa upp ganska snabbt. Kanske är det som gjort mig till den jag är idag.
Hur tror du den delen av ditt liv påverkat dig?
- Det kommer över mig lite då och då. Kanske någon gång var tredje, var fjärde år kanske. När man själv inte mår så bra av någon anledning, då kommer det över mig också. ”Vad var det som hände?” kan man tänka. Pappa satt i ett läger där folk avrättades, och jag och mamma satt på ett läger där kvinnor våldtogs.
Men vår familj hade ändå tur. Vi smugglades in i Tyskland, blev upptäckta och tillbaka-skickade, men till slut kom vi till Sverige.
Det låter verkligen hemskt…
- Ja men hur hemskt det än låter så vill jag verkligen inte att detta blir en snyfthistoria. För det finns de som haft det så fruktansvärt obegripligt mycket värre. Vi hade tur för mamma, pappa och jag lever. Folk ska inte tycka synd om mig. Jag har haft alla möjligheter att, som offentlig person, berätta min story. Men jag vill inte ”ta ljuset” från de som upplevde mycket värre saker än vad vi gjorde.
Är det en lite annorlunda del av Denis Velic som säger det? Den som tar ett steg tillbaka?
- Ja det tror jag. Den delen finns i mig också. Men just i Östers IF, och därmed offentligt, har jag tagit rollen som ledare. Jag tycker det är bättre att folk ”skjuter på mig” istället för mot andra som kanske tar det på ett annat sätt.
Hur ser din framtid ut, efter fotbollen?
- Det jag vet är att jag vill vara kvar inom Östers IF efter att jag lagt skorna på hyllan. Så kommer det bli det vet jag. Jag flyttade hit 1998 och klubben är min familj. Östers IF kommer vara en del av mig väldigt länge.
Text: Marcus Sjöholm
