"Jag är så jäkla nöjd med det här valet – Öster känns så rätt"
Text: Victor Laag. Bild: Bläck & Co.
Han slog igenom sent, fick ordning på sitt humör och pratar om magkänslan som ledde honom rätt. Mannen som är uppväxt under Åmåls storhetsperiod, älgen som stormar fram i Öster – möt #10 David Johannesson.
Åmål huserar i Dalsland och är allra främst känt för Lukas Moodyssons film ”Fucking Åmål”, en film som inte ens spelades in i Åmål, utan i Trollhättan.
– Egentligen är det väl bara Åmålskylten som är inspelad där, säger Johannesson.
Det finns två konkurrerande föreningar i Åmål, ett samhälle med drygt 10 000 invånare. Som pojklagsspelare representerade Johannesson båda föreningarna. Seniorspelare blev han i mopedåldern, då Fengersfors lockade med pappa som tränare. Målsuccén lät inte vänta på sig.
– Jag började i IF Viken, en liten förening i Åmål. Det finns två föreningar i Åmål som alltid varit konkurrerande, en på södra och en på norr. Som pojklagsspelare gick jag till IFK Åmål en sväng, pappa var tränare där, men han gick sen till Fengersfors i division 5, så jag hängde med dit. Jag gjorde debut i A-laget som 15-åring. Jag hade min bror på topp då, han stod och serverade mig. Jag tror jag gjorde 27 mål den säsongen i division 5. Därefter provspelade jag lite runtomkring, bland annat för Mellerud som låg i division 2 på den tiden. Jag gjorde tre mål i en testmatch och de ville ha mig dit. Men jag sa nej, jag vill inte flytta i från mina kompisar. Det var innan man hade körkort och sådär, så jag kände att jag skulle sakna kompisarna. Det är inte utan att jag funderar på det där ibland, på vad som kunde skett om jag hade hoppat på det då.
Vid den här tiden fanns både ett temperament och ett hockeyspelande som bromsade upp Johannessons karriär. Moderklubben ville inte ha kvar honom då han var för vårdslös, men trots det skulle hans målgörande ge eko till England och deras före detta förbundskapten. Ett provspelsmaraton hade inletts.
– Jag väldigt vårdslös som liten. Det var kanske bra att det inte blev någonting i den åldern, det kunde hända lite vad som helst på planen, jag var lite oberäknelig och hade lite temperament. Jag spelade kvar i Fengersfors, men gick sedan tillbaka till Viken i division 4. Det fungerade inte alls, jag blev yttermittfältare och det stämde inte. Jag blev ovän med tränaren och gjorde en del dumma grejer på planen. De ville faktiskt göra sig av med mig då. Därefter blev det Fengerfors igen, ja gjorde mål i några matcher där, spelade i division 4-laget Sifhälla, men spelade i princip bara matcher då jag jobbade i Norge samtidigt. Efter det gick jag tillbaka till storebrorsans lag, IFK Åmål. Där började det ta fart, även om jag inte var speciellt seriös – jag bodde i Karlstad under tiden, men lyckades ändå ganska bra och gjorde många mål – 38 stycken i division 4. Efter det fick jag åka över till England och provspela i Notts County där ”Svennis” var på den tiden. Men det blev ingenting. Sedan testade jag hos Åtvidaberg och Örgryte, men det blev ingenting där heller. Jag var också i Oddevold, men återigen blev det ingenting och jag undrar än idag vad det var som hände. Jag provspelade i många år, gjorde bra ifrån mig på olika testmatcher. Men jag satt under kontrakt i IFK Åmål då. Det är ju möjligt att de ville ha betalt, jag vet faktiskt inte.
Kontraktet i IFK Åmål respekterades och laget skulle ta ett rejält språng från division 4 – detta trots att det festades en hel del. De gick snabbt upp till division 2 och det efterlängtade karriärsprånget tog äntligen fart för David – men inte utan provspel, vilket drog ut på tiden med jobb vid sidan av. Men efter ett tag skulle karriärens så långt bästa match ge honom ett proffskontrakt i Superettan.
– I IFK Åmål gick vi från division 4 till division 2. Jag jobbade som bilförsäljare i Åmål och vi festade mycket, varje match vi vann följdes av festande i bussen. Vi joggade hem division 3 och därefter lämnade jag laget, som var nära att gå igenom division 2 också – vi hade ett riktigt bra lag. Den säsongen gick jag till Ljungskile och provspelade i sju, åtta veckor. Jag jobbade samtidigt vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att komma loss så ofta. Sista utvärderingen var en testmatch mot IK Gauthiod som precis hade åkt ur division 1. Vi vann med 7-1. Jag gjorde två mål och fyra assist den matchen – min bästa match någonsin. Efter matchen skrev jag ett tvåårigt kontrakt med klubben och som 26-åring blev jag fotbollsproffs första gången. Första säsongen blev det 12 starter och 18 inhopp och jag gjorde en hel del poäng. Jag gjorde 14 mål andra säsongen på 20 starter. Vi kvalade uppåt det året och mötte Gefle. Jag gjorde mål i tre matcher i rad, men blev bänkad i kvalet. Där låg vi under med 1-3 i 60:e minuten när jag fick chansen att hoppa in, rejält övertaggad. Jag gick på min egen retur, det blev lite gruff och jag fick rött kort. Då satt det x antal klubbar på läktaren och undrade varför jag inte startade…
Efter säsongen ledde en enkel kvadratenövning till att chansen för spel i norska högstaligan och ett provspel i kinesiska andraligan gick i stöpet. Det blev istället seriekonkurrenten Varbergs BoIS.
–Vi hade ett par träningar efter kvalet där jag i en närkamp under kvadraten fick ett knä på mig. Jag haltade rejält, men tänkte inte speciellt mycket på det. Sen spelade jag tennis med en kompis dagen efter. Vi avslutade med lite fotbollstennis, jag stod framme vid nät, fick en hög boll bakom mig och tänkte: ”den här måste jag ha”. Så jag haltar bakåt på den avgörande bollen och hör hur låret knakar till – det brast. Jag hade valt att tacka nej till Ljungskile för att ha möjlighet att gå till en annan klubb, ett lag i andraligan i Kina ville ha mig på provspel. Många norska klubbar drog sig ur – det blev ett ordentligt bakslag. Jag fick en prognos på fyra till sex månader och gjorde klart med en klubb i Tippeligan. Dagen innan vi skulle skriva kontrakt drog de sig ur, de vågade inte chansa, trots att läkaren hade pratat med klubben. Efter det fick jag några erbjudanden från ett par svenska klubbar och tillslut fick jag bäst ”feeling” av Varberg.
Det tog nästan halva säsongen för David att komma igång igen efter skadan. Varbergs sportchef gick under hösten över till GAIS och ville ta David med sig. Efter ett tags betänketid beslutade han sig för att bli en av ”Makrillarna”. En tuff försäsong och en oturlig skada innan säsongen var en av förklaringarna till att det aldrig släppte för Johannesson i GAIS.
– Det blev inte särskilt bra i GAIS. Jag spelade under försäsongen och var tänkt som etta. Det gick sådär både för mig och laget under försäsongen. Efter en träning på ett läger i Turkiet veckan innan premiären kom Teteh Bangura från sidan och skulle skämta med mig när vi joggade ner. Det ryckte till i ryggen. Jag gick till andra träningen och tänkte att smärtan snart skulle försvinna. Då visade det sig att jag hade fått en diskförskjutning i ryggen. Det gick inte att träna, benen bara vek sig. Jag missade genrepet och de två, tre första matcherna under säsongen. Jag fick höra från tränaren att han var nöjd med anfallsparet som hade spelat i början. Egentligen fick jag bara chansen från start i en match mot Varberg och i några inhopp.
Det blev utlåning under hösten. Trots att Ljungskile i Superettan visade intresse var det någonting med magkänslan som sa att Öster var rätt när David blev uppringd. Chansningen gick hem, vilket Johannesson är glad över idag.
– Jag var på gång till en annan Superettan-klubb på sommaren. Öster ringde upp och jag sa ”ringer ni upp inom fem minuter kan det vara intressant”. Jag tänkte att gör jag det dåligt i division 1, så är jag körd. Samtidigt ledde Öster med fyra poäng och kunde jag ta upp ett lag hade det varit fantastiskt kul. Det fanns så mycket energi kvar i mig. Egentligen tänkte jag hjälpa Ljungskile kvar som tack för att de gjorde mig till en Superettan-spelare. Och Öster var ett opraktiskt val, vi hade precis köpt lägenhet och min flickvän pluggade i Trollhättan. Men jag fick en magkänsla som sa att det här var rätt – och jag är så jäkla nöjd med valet. Jag hade bara varit här en gång, och då med Ljungskile, så jag visste egentligen ingenting om klubben eller Växjö. Det var bara Thomas Askebrand och Fidde Gustafsson jag hade haft kontakt med. Men det kändes rätt från första minut och jag kände snabbt att fick förtroende i Öster.
När lånet upphörde vid säsongens slut var Davids riktning tydligt utstakad – han skulle till Öster. Den praktiska biten med flickvän och barn skulle bara lösas.
– Det gick fort i vintras. Vi skulle få ihop det i praktiken med plugg för flickvännen och dagis för lilleman. Det var aldrig aktuellt med GAIS för min del, jag menar varför skulle Benjamin Westman (tränare) helt plötsligt tro på mig nu, när han inte gjort det innan? Det kom ett sms då och då, men det kändes aldrig som att det betydde särskilt mycket. Men sen hade vi ett bra möte och jag måste ge GAIS att de var samarbetsvilliga. Jag betonade många gånger hur gärna jag ville vara här, så det blev en win-win. Och det här känns så rätt, det är här jag ska vara.
Mer om David Johannesson
Lagsammanhållningen: Vi är ödmjuka och kommer aldrig sväva iväg. Vi jäklades lite med Jonathan Drott efter matchen mot Frej och sade att han var stjärnan. Han var lite stel efter matchen så han var i gymmet. Han cyklade medan vi andra körde gym. Riktigt go jargong i laget. Vi måste kunna njuta av att vi har gjort en bra start. Stabilt försvarsspel och sylvassa kontringar.
Individuellt mål med säsongen: Individuellt sett är det att spela så mycket som möjligt. Jag är 30 år och känner mig i riktigt bra form. Jag hoppas jag kan bidra med mycket poäng, både genom mål och assister – jag vill vara en jobbig jävel för motståndarna.
Umgås med i laget: Vi är många som umgås i laget. Just nu jobbar jag lite, så jag har inte lika mycket tid. Men varje dag är det folk hemma.
Om smeknamnet Älgen: Det är härifrån. Såg att East Front hade gjort en älgskylt. Tyckte det var så jäkla roligt. Det är Thomas som drog igång det på presskonferensen. Jag ser verkligen ut som en älg när jag springer.
Text: Victor Laag. Bild: Bläck & Co.
Han slog igenom sent, fick ordning på sitt humör och pratar om magkänslan som ledde honom rätt. Mannen som är uppväxt under Åmåls storhetsperiod, älgen som stormar fram i Öster – möt #10 David Johannesson.
Åmål huserar i Dalsland och är allra främst känt för Lukas Moodyssons film ”Fucking Åmål”, en film som inte ens spelades in i Åmål, utan i Trollhättan.
– Egentligen är det väl bara Åmålskylten som är inspelad där, säger Johannesson.
Det finns två konkurrerande föreningar i Åmål, ett samhälle med drygt 10 000 invånare. Som pojklagsspelare representerade Johannesson båda föreningarna. Seniorspelare blev han i mopedåldern, då Fengersfors lockade med pappa som tränare. Målsuccén lät inte vänta på sig.
– Jag började i IF Viken, en liten förening i Åmål. Det finns två föreningar i Åmål som alltid varit konkurrerande, en på södra och en på norr. Som pojklagsspelare gick jag till IFK Åmål en sväng, pappa var tränare där, men han gick sen till Fengersfors i division 5, så jag hängde med dit. Jag gjorde debut i A-laget som 15-åring. Jag hade min bror på topp då, han stod och serverade mig. Jag tror jag gjorde 27 mål den säsongen i division 5. Därefter provspelade jag lite runtomkring, bland annat för Mellerud som låg i division 2 på den tiden. Jag gjorde tre mål i en testmatch och de ville ha mig dit. Men jag sa nej, jag vill inte flytta i från mina kompisar. Det var innan man hade körkort och sådär, så jag kände att jag skulle sakna kompisarna. Det är inte utan att jag funderar på det där ibland, på vad som kunde skett om jag hade hoppat på det då.
Vid den här tiden fanns både ett temperament och ett hockeyspelande som bromsade upp Johannessons karriär. Moderklubben ville inte ha kvar honom då han var för vårdslös, men trots det skulle hans målgörande ge eko till England och deras före detta förbundskapten. Ett provspelsmaraton hade inletts.
– Jag väldigt vårdslös som liten. Det var kanske bra att det inte blev någonting i den åldern, det kunde hända lite vad som helst på planen, jag var lite oberäknelig och hade lite temperament. Jag spelade kvar i Fengersfors, men gick sedan tillbaka till Viken i division 4. Det fungerade inte alls, jag blev yttermittfältare och det stämde inte. Jag blev ovän med tränaren och gjorde en del dumma grejer på planen. De ville faktiskt göra sig av med mig då. Därefter blev det Fengerfors igen, ja gjorde mål i några matcher där, spelade i division 4-laget Sifhälla, men spelade i princip bara matcher då jag jobbade i Norge samtidigt. Efter det gick jag tillbaka till storebrorsans lag, IFK Åmål. Där började det ta fart, även om jag inte var speciellt seriös – jag bodde i Karlstad under tiden, men lyckades ändå ganska bra och gjorde många mål – 38 stycken i division 4. Efter det fick jag åka över till England och provspela i Notts County där ”Svennis” var på den tiden. Men det blev ingenting. Sedan testade jag hos Åtvidaberg och Örgryte, men det blev ingenting där heller. Jag var också i Oddevold, men återigen blev det ingenting och jag undrar än idag vad det var som hände. Jag provspelade i många år, gjorde bra ifrån mig på olika testmatcher. Men jag satt under kontrakt i IFK Åmål då. Det är ju möjligt att de ville ha betalt, jag vet faktiskt inte.
Kontraktet i IFK Åmål respekterades och laget skulle ta ett rejält språng från division 4 – detta trots att det festades en hel del. De gick snabbt upp till division 2 och det efterlängtade karriärsprånget tog äntligen fart för David – men inte utan provspel, vilket drog ut på tiden med jobb vid sidan av. Men efter ett tag skulle karriärens så långt bästa match ge honom ett proffskontrakt i Superettan.
– I IFK Åmål gick vi från division 4 till division 2. Jag jobbade som bilförsäljare i Åmål och vi festade mycket, varje match vi vann följdes av festande i bussen. Vi joggade hem division 3 och därefter lämnade jag laget, som var nära att gå igenom division 2 också – vi hade ett riktigt bra lag. Den säsongen gick jag till Ljungskile och provspelade i sju, åtta veckor. Jag jobbade samtidigt vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att komma loss så ofta. Sista utvärderingen var en testmatch mot IK Gauthiod som precis hade åkt ur division 1. Vi vann med 7-1. Jag gjorde två mål och fyra assist den matchen – min bästa match någonsin. Efter matchen skrev jag ett tvåårigt kontrakt med klubben och som 26-åring blev jag fotbollsproffs första gången. Första säsongen blev det 12 starter och 18 inhopp och jag gjorde en hel del poäng. Jag gjorde 14 mål andra säsongen på 20 starter. Vi kvalade uppåt det året och mötte Gefle. Jag gjorde mål i tre matcher i rad, men blev bänkad i kvalet. Där låg vi under med 1-3 i 60:e minuten när jag fick chansen att hoppa in, rejält övertaggad. Jag gick på min egen retur, det blev lite gruff och jag fick rött kort. Då satt det x antal klubbar på läktaren och undrade varför jag inte startade…
Efter säsongen ledde en enkel kvadratenövning till att chansen för spel i norska högstaligan och ett provspel i kinesiska andraligan gick i stöpet. Det blev istället seriekonkurrenten Varbergs BoIS.
–Vi hade ett par träningar efter kvalet där jag i en närkamp under kvadraten fick ett knä på mig. Jag haltade rejält, men tänkte inte speciellt mycket på det. Sen spelade jag tennis med en kompis dagen efter. Vi avslutade med lite fotbollstennis, jag stod framme vid nät, fick en hög boll bakom mig och tänkte: ”den här måste jag ha”. Så jag haltar bakåt på den avgörande bollen och hör hur låret knakar till – det brast. Jag hade valt att tacka nej till Ljungskile för att ha möjlighet att gå till en annan klubb, ett lag i andraligan i Kina ville ha mig på provspel. Många norska klubbar drog sig ur – det blev ett ordentligt bakslag. Jag fick en prognos på fyra till sex månader och gjorde klart med en klubb i Tippeligan. Dagen innan vi skulle skriva kontrakt drog de sig ur, de vågade inte chansa, trots att läkaren hade pratat med klubben. Efter det fick jag några erbjudanden från ett par svenska klubbar och tillslut fick jag bäst ”feeling” av Varberg.
Det tog nästan halva säsongen för David att komma igång igen efter skadan. Varbergs sportchef gick under hösten över till GAIS och ville ta David med sig. Efter ett tags betänketid beslutade han sig för att bli en av ”Makrillarna”. En tuff försäsong och en oturlig skada innan säsongen var en av förklaringarna till att det aldrig släppte för Johannesson i GAIS.
– Det blev inte särskilt bra i GAIS. Jag spelade under försäsongen och var tänkt som etta. Det gick sådär både för mig och laget under försäsongen. Efter en träning på ett läger i Turkiet veckan innan premiären kom Teteh Bangura från sidan och skulle skämta med mig när vi joggade ner. Det ryckte till i ryggen. Jag gick till andra träningen och tänkte att smärtan snart skulle försvinna. Då visade det sig att jag hade fått en diskförskjutning i ryggen. Det gick inte att träna, benen bara vek sig. Jag missade genrepet och de två, tre första matcherna under säsongen. Jag fick höra från tränaren att han var nöjd med anfallsparet som hade spelat i början. Egentligen fick jag bara chansen från start i en match mot Varberg och i några inhopp.
Det blev utlåning under hösten. Trots att Ljungskile i Superettan visade intresse var det någonting med magkänslan som sa att Öster var rätt när David blev uppringd. Chansningen gick hem, vilket Johannesson är glad över idag.
– Jag var på gång till en annan Superettan-klubb på sommaren. Öster ringde upp och jag sa ”ringer ni upp inom fem minuter kan det vara intressant”. Jag tänkte att gör jag det dåligt i division 1, så är jag körd. Samtidigt ledde Öster med fyra poäng och kunde jag ta upp ett lag hade det varit fantastiskt kul. Det fanns så mycket energi kvar i mig. Egentligen tänkte jag hjälpa Ljungskile kvar som tack för att de gjorde mig till en Superettan-spelare. Och Öster var ett opraktiskt val, vi hade precis köpt lägenhet och min flickvän pluggade i Trollhättan. Men jag fick en magkänsla som sa att det här var rätt – och jag är så jäkla nöjd med valet. Jag hade bara varit här en gång, och då med Ljungskile, så jag visste egentligen ingenting om klubben eller Växjö. Det var bara Thomas Askebrand och Fidde Gustafsson jag hade haft kontakt med. Men det kändes rätt från första minut och jag kände snabbt att fick förtroende i Öster.
När lånet upphörde vid säsongens slut var Davids riktning tydligt utstakad – han skulle till Öster. Den praktiska biten med flickvän och barn skulle bara lösas.
– Det gick fort i vintras. Vi skulle få ihop det i praktiken med plugg för flickvännen och dagis för lilleman. Det var aldrig aktuellt med GAIS för min del, jag menar varför skulle Benjamin Westman (tränare) helt plötsligt tro på mig nu, när han inte gjort det innan? Det kom ett sms då och då, men det kändes aldrig som att det betydde särskilt mycket. Men sen hade vi ett bra möte och jag måste ge GAIS att de var samarbetsvilliga. Jag betonade många gånger hur gärna jag ville vara här, så det blev en win-win. Och det här känns så rätt, det är här jag ska vara.
Mer om David Johannesson
Lagsammanhållningen: Vi är ödmjuka och kommer aldrig sväva iväg. Vi jäklades lite med Jonathan Drott efter matchen mot Frej och sade att han var stjärnan. Han var lite stel efter matchen så han var i gymmet. Han cyklade medan vi andra körde gym. Riktigt go jargong i laget. Vi måste kunna njuta av att vi har gjort en bra start. Stabilt försvarsspel och sylvassa kontringar.
Individuellt mål med säsongen: Individuellt sett är det att spela så mycket som möjligt. Jag är 30 år och känner mig i riktigt bra form. Jag hoppas jag kan bidra med mycket poäng, både genom mål och assister – jag vill vara en jobbig jävel för motståndarna.
Umgås med i laget: Vi är många som umgås i laget. Just nu jobbar jag lite, så jag har inte lika mycket tid. Men varje dag är det folk hemma.
Om smeknamnet Älgen: Det är härifrån. Såg att East Front hade gjort en älgskylt. Tyckte det var så jäkla roligt. Det är Thomas som drog igång det på presskonferensen. Jag ser verkligen ut som en älg när jag springer.
