Fotboll är ett språk utan gränser
Solen skiner över Visma Arena när jag beger mig de drygt 100 metrarna över parkeringarna bort mot Icon-huset på Arenastaden. Våren har kommit till Växjö på allvar. Gatugruset, det sista spåret kvar av en lång vinter, knastrar under mina skor och luften känns sådär frisk och ny som den bara gör på våren. Väl framme hälsar jag på receptionisten, trycker på knapp 17 i hissen och åker våningarna uppåt. Just då känns tanken på att det faktiskt är krig i Europa nästan svår att ta in.
Jag ska möta två personer som gjort skillnad på allvar. Två personer som precis som oss andra förfasats över vad som händer i Ukraina men som gått från ord till handling på ett sätt som har min fulla beundran. David Lindqvist, VD på Flexbuss, och Mats Ekenstam, VD på Boards On Fire, är två personer som jag känner sedan länge. Flexbuss har kört Östers IF till bortamatcherna under många år. Både till Nationalarenan i Stockholm under de Allsvenska åren men också till arenor som knappt finns på kartan under åren i division 1. David är en partner att hålla i handen i med och motgång helt enkelt. På tal om motgång. När Öster åkt ut Superettan 2014 ringde jag till Mats. Jag behövde hjälp med att ordna deltidsarbeten till våra spelare. Några dagar senare tog Mats med sig personalen på det bemanningsföretag han drev då och åkte till Visma Arena och höll anställningsintervjuer. Flera ledde till arbeten och dessutom ett partneravtal som gjorde skillnad. När vi kanske var som svagast.
Men denna historia går längre tillbaka i tiden. I början av 2011 ringde Oleksander från Ukraina till David på en Blocketannons för en begagnad buss. Det var starten på både en affärsrelation och en stark vänskap. Några år senare hade David sålt närmare 100 bussar till Oleksander och dessutom besökt honom i Ukraina flera gånger. När Ryssland började mobilisera trupper runt Ukraina så hörde David av sig till Oleksander och ville att han skulle ta med sig familjen och komma till tryggheten i Sverige. Läget i Ukraina var dock osäkert, informationen både bristfällig och populistisk och många trodde inte att något fullskaligt krig skulle kunna utbryta. Men några veckor senare var kriget ett faktum och Oleksander åkte med familjen mot Sverige. Som ni säkert kunnat läsa om i nyhetsrapporteringen så måste de flesta männen stanna kvar i Ukraina men eftersom Oleksander har flera barn och dessutom ett barn med en funktionsvariation så fick han lov att lämna landet. I Sverige satt David och kände att han verkligen ville göra någonting.
- Jag kallade samman min ledningsgrupp och trots att det fanns en stor osäkerhet och många obesvarade frågor så bestämde vi oss för att skicka två turistbussar mot gränsen mellan Ukraina och Polen. Flera chaufförer anmälde sig direkt som frivilliga och vi etablerade en kontakt med Rotary i Polen.
Efter ett inlägg på sociala medier kring att man behövde hjälp med att fylla bussarna med förnödenheter så blev genomslaget enormt. På mindre än två dagar var bussarna fyllda med förnödenheter. Allt ifrån bröstmjölksersättning och blöjor till förbandslådor och powerbanks. Men även efter att bussarna fyllts fortsatte förnödenheterna att strömma in.
- Privatpersoner ringde till mig och frågade vad som behövdes. Sedan åkte de till stormarknader och handlade. Snart hade vi också fyllt flera lastbilar med förnödenheter som åkte ner mot gränsen, minns David.
Bussarna och lastbilarna åkte till gränsstaden Zamosc där 12 flyktingläger etablerats. Till lägret kom buss efter buss med mammor och barn som var helt utmattade. Mammorna hade bara packat med sig det absolut nödvändigaste vilket i de flesta fall var det som barnen akut behövde. I regel ingenting till sig själva. Situationen var svår och tumultartad. David och Oleksander gick runt med en skylt där det stod ”Welcome to Sweden” och information om Sverige. Många från Ukraina har dock en liten kunskap om vad Sverige är för land, har aldrig varit utanför Ukraina och dessutom en begränsad engelska. Men efter två dygn och nödvändig administration var den första bussen på väg mot Sverige och Malmö.
David och Oleksander åkte sedan vidare mot Warszawa. När de kom dit möttes de av flyktingar överallt i staden. I hotellobbys, i köpcentra, på perronger. Nere på stationen kom tåg efter tåg med flyktingar in. Med hjälp av polska volontärer så upprättade man en ny administration som skötte registreringen och ytterligare två bussar åkte mot Sverige. I varje buss fanns mellan 50 och 60 personer ombord. De flesta kvinnor och barn. Nu hade nyheten kring Flexbuss insatser spridit sig ännu mer och flera andra började försöka koordinera liknande hjälpinsatser. När den sista bussen var på väg mot Sverige hörde Migrationsverket i Malmö av sig till David och meddelade att man inte kunde ta emot fler flyktingar. Då lyfte David telefonen mitt i natten och ringde till sin vän Mats i Växjö.
- David ringde och sa att det är 60 personer på väg mot Växjö som behöver boende. Jag och min fru Maria satte genast igång ett arbete och administration och efter 10 timmar hade vi fått ihop 140 sängplatser. Engagemanget var helt enormt och när bussen kom till Växjö stod alla värdfamiljer och tog emot de ukrainska familjerna. Alternativet hade varit olika flyktingboenden med risken att alla hade spridits över hela landet. Vi tror att integrationsmöjligheterna är så mycket större på det här sättet, förklarar Mats.
Mats har idag sex personer inneboende. Barnen går i svensk skola men med en anpassad skolgång. Det innebär att de fortsatt har kontakt med sina lärare nere i Ukraina. Flera av mammorna har idag olika deltids- och heltidsjobb genom David och Mats kontaktnät.
- Allt detta har gjorts på ideell basis och spridningen i sociala medier och engagemanget har varit fantastiskt. Vi startade en swishkampanj för att hjälpa de nyanlända mammorna till en start i Sverige. På några dagar hade över 80 000 kronor kommit in och distribuerats vidare till dem och det var inte bara pengar. Det var kläder, möbler, transporthjälp och mycket annat, berättar David.
Den starkaste associationen som de flesta från Ukraina har till Sverige kommer faktiskt ifrån fotbollens värld. Nämligen Zlatan, och på gården hemma i Humlaryd har Mats spikat ihop två fotbollsmål. Där är det full aktivitet hela dagarna.
- Läget i Ukraina är fruktansvärt men det är svårt för oss att göra något åt situationen på plats. Men vi kan vara motpolen här hemma i Sverige. Många har åkt hit för sina barns skull. Kan man göra bra saker för dem och fylla deras tillvaro med ett positivt innehåll är mycket vunnet.
Några dagar senare är det dags för hemmapremiär för Öster i Superettan. Efter en stabil seger i premiären mot Landskrona är förväntningarna stora. Men mina tankar har inte bara varit på fotbollen efter mötet med David och Mats utan också på vad vi som förening kan göra för att vara den där positiva motpolen här i Sverige. Efter en del kontakt med David och Mats så spikar vi ett upplägg. Vår stora partnerloge får denna match ett annorlunda besök jämfört med vanligt. Drygt 30 personer, mammor och barn, som flytt från Ukraina kommer till Visma Arena på besök. Mat, godis och presenter väntar på dem i loungen och såklart Österhalsdukar till alla.
Jag möts av en stor tacksamhet och även förvåning. ”VIP” hör jag många säga samtidigt som de tittar på åskådarna ute på läktarplats som huttrar lite en eftermiddag när våren inte riktigt vill visa sig fullt ut. Många kvinnor ringer till sina män på Facetime. De svarar nere i Ukraina och vill säga tack till mig. De är militärklädda och i bakgrunden skymtas olika vapen. Plötsligt känns inte kriget så långt ifrån som den där soliga dagen när jag gick för att träffa David och Mats. Några av mammorna kan lite engelska men de flesta samtalen förs mycket genom översättningsappar i mobiler. Jag frågar om någon av barnen spelar fotboll och får en del nickande svar. Jag försöker förklara att de är välkomna att spela fotboll hos oss i Öster och får lite osäkra leenden tillbaka. Matchen blev ingen större behållning. Brage vann med 2-1 men denna dag fick fotbollen stå lite i bakgrunden för något som faktiskt är både större och viktigare. Det kommer dessutom fler chanser för våra ukrainska vänner att se Öster vinna. Under hela våren erbjuder Öster alla med Ukrainska pass eller LMA-kort fri entré. Det är bara att komma förbi Biljettservice på matchdag och hämta sin biljett. Bli en del av gemenskapen.
Några dagar senare blir jag kontaktad av Kateryna. Hennes son Vladislav är nio år och älskar fotboll. Han vill gärna komma igång och träna med Öster. Helst så snabbt som möjligt och efter en koll med tränarna i åldersgruppen så får jag reda på att det är träning redan samma kväll. Efter ett besök på Stadium för att ordna fotbollsskor, benskydd och kläder åt honom beger jag mig hem till familjen som bor i ytterkanten av Växjö. Vladislav står redan på tomten och väntar förväntansfullt när jag kommer och efter ett snabbt ombyte är vi på väg mot hans första träning i Öster. Ikväll skiner solen igen och på konstgräsplanen samsas tre unga Österlag. Skratt, förväntningar och glädje i luften. Vi möts upp av välkomnande ledare men också av Danyl. En annan pojke från Ukraina som också kommit till Växjö på flykt undan kriget. Pojkarna skiner upp och hittar varandra direkt men det värmer också att se det fina mottagandet från övriga i gruppen. Snabbt är både Vladislav och Danyl en del av ett lag och en gemenskap. Fotbollens språk saknar verkligen gränser på riktigt. När vi sedan åker tillbaka mot hemmet har klockan hunnit bli nästan halv åtta. I baksätet sitter en nöjd Vladislav och nynnar med till bilradions musik. Han har redan frågat när nästa träning är och nickat glatt när han förstått att den var om bara några dagar.
När jag lämnat av honom och pratat lite med mamman så slås jag av den otroliga tilliten och förtroendet som visats mig ikväll. Jag har bara träffat henne en gång tidigare i samband med matchen men hon tvekar inte att låta sin son åka med mig själv på fotbollsträning. Även jag känner en värme i bröstet när jag kör hemåt genom Växjö den kvällen. Mina barn har somnat när jag kommer hem. Lyckligt ovetandes om vad Vladislav, Danyl och många andra barn har fått uppleva den senaste tiden. Men så länge Östers IF kan göra skillnad för dessa barns vardag så kommer vi fortsätta att försöka att göra det. Precis som jag vet att David, Mats och många andra kommer att fortsätta att göra. Det ger hopp om en bättre morgondag.
Text: Jens Magnusson
Vill du stötta vårt mål i att skapa en fotbollsförening för alla?
Samhällsfonden är skapad för att ge barn och ungdomar inom Östers IF:s verksamhet chansen till ett lika deltagande oavsett ekonomiska förutsättningar. Det kan handla om stöttning för en cupavgift, träningsavgift eller ett par nya fotbollsskor.
Swisha ditt bidrag till 1230 84 58 91 och märk betalningen med ”Samhällsfonden”. Tack för ditt stöd!
Solen skiner över Visma Arena när jag beger mig de drygt 100 metrarna över parkeringarna bort mot Icon-huset på Arenastaden. Våren har kommit till Växjö på allvar. Gatugruset, det sista spåret kvar av en lång vinter, knastrar under mina skor och luften känns sådär frisk och ny som den bara gör på våren. Väl framme hälsar jag på receptionisten, trycker på knapp 17 i hissen och åker våningarna uppåt. Just då känns tanken på att det faktiskt är krig i Europa nästan svår att ta in.
Jag ska möta två personer som gjort skillnad på allvar. Två personer som precis som oss andra förfasats över vad som händer i Ukraina men som gått från ord till handling på ett sätt som har min fulla beundran. David Lindqvist, VD på Flexbuss, och Mats Ekenstam, VD på Boards On Fire, är två personer som jag känner sedan länge. Flexbuss har kört Östers IF till bortamatcherna under många år. Både till Nationalarenan i Stockholm under de Allsvenska åren men också till arenor som knappt finns på kartan under åren i division 1. David är en partner att hålla i handen i med och motgång helt enkelt. På tal om motgång. När Öster åkt ut Superettan 2014 ringde jag till Mats. Jag behövde hjälp med att ordna deltidsarbeten till våra spelare. Några dagar senare tog Mats med sig personalen på det bemanningsföretag han drev då och åkte till Visma Arena och höll anställningsintervjuer. Flera ledde till arbeten och dessutom ett partneravtal som gjorde skillnad. När vi kanske var som svagast.
Men denna historia går längre tillbaka i tiden. I början av 2011 ringde Oleksander från Ukraina till David på en Blocketannons för en begagnad buss. Det var starten på både en affärsrelation och en stark vänskap. Några år senare hade David sålt närmare 100 bussar till Oleksander och dessutom besökt honom i Ukraina flera gånger. När Ryssland började mobilisera trupper runt Ukraina så hörde David av sig till Oleksander och ville att han skulle ta med sig familjen och komma till tryggheten i Sverige. Läget i Ukraina var dock osäkert, informationen både bristfällig och populistisk och många trodde inte att något fullskaligt krig skulle kunna utbryta. Men några veckor senare var kriget ett faktum och Oleksander åkte med familjen mot Sverige. Som ni säkert kunnat läsa om i nyhetsrapporteringen så måste de flesta männen stanna kvar i Ukraina men eftersom Oleksander har flera barn och dessutom ett barn med en funktionsvariation så fick han lov att lämna landet. I Sverige satt David och kände att han verkligen ville göra någonting.
- Jag kallade samman min ledningsgrupp och trots att det fanns en stor osäkerhet och många obesvarade frågor så bestämde vi oss för att skicka två turistbussar mot gränsen mellan Ukraina och Polen. Flera chaufförer anmälde sig direkt som frivilliga och vi etablerade en kontakt med Rotary i Polen.
Efter ett inlägg på sociala medier kring att man behövde hjälp med att fylla bussarna med förnödenheter så blev genomslaget enormt. På mindre än två dagar var bussarna fyllda med förnödenheter. Allt ifrån bröstmjölksersättning och blöjor till förbandslådor och powerbanks. Men även efter att bussarna fyllts fortsatte förnödenheterna att strömma in.
- Privatpersoner ringde till mig och frågade vad som behövdes. Sedan åkte de till stormarknader och handlade. Snart hade vi också fyllt flera lastbilar med förnödenheter som åkte ner mot gränsen, minns David.
Bussarna och lastbilarna åkte till gränsstaden Zamosc där 12 flyktingläger etablerats. Till lägret kom buss efter buss med mammor och barn som var helt utmattade. Mammorna hade bara packat med sig det absolut nödvändigaste vilket i de flesta fall var det som barnen akut behövde. I regel ingenting till sig själva. Situationen var svår och tumultartad. David och Oleksander gick runt med en skylt där det stod ”Welcome to Sweden” och information om Sverige. Många från Ukraina har dock en liten kunskap om vad Sverige är för land, har aldrig varit utanför Ukraina och dessutom en begränsad engelska. Men efter två dygn och nödvändig administration var den första bussen på väg mot Sverige och Malmö.
David och Oleksander åkte sedan vidare mot Warszawa. När de kom dit möttes de av flyktingar överallt i staden. I hotellobbys, i köpcentra, på perronger. Nere på stationen kom tåg efter tåg med flyktingar in. Med hjälp av polska volontärer så upprättade man en ny administration som skötte registreringen och ytterligare två bussar åkte mot Sverige. I varje buss fanns mellan 50 och 60 personer ombord. De flesta kvinnor och barn. Nu hade nyheten kring Flexbuss insatser spridit sig ännu mer och flera andra började försöka koordinera liknande hjälpinsatser. När den sista bussen var på väg mot Sverige hörde Migrationsverket i Malmö av sig till David och meddelade att man inte kunde ta emot fler flyktingar. Då lyfte David telefonen mitt i natten och ringde till sin vän Mats i Växjö.
- David ringde och sa att det är 60 personer på väg mot Växjö som behöver boende. Jag och min fru Maria satte genast igång ett arbete och administration och efter 10 timmar hade vi fått ihop 140 sängplatser. Engagemanget var helt enormt och när bussen kom till Växjö stod alla värdfamiljer och tog emot de ukrainska familjerna. Alternativet hade varit olika flyktingboenden med risken att alla hade spridits över hela landet. Vi tror att integrationsmöjligheterna är så mycket större på det här sättet, förklarar Mats.
Mats har idag sex personer inneboende. Barnen går i svensk skola men med en anpassad skolgång. Det innebär att de fortsatt har kontakt med sina lärare nere i Ukraina. Flera av mammorna har idag olika deltids- och heltidsjobb genom David och Mats kontaktnät.
- Allt detta har gjorts på ideell basis och spridningen i sociala medier och engagemanget har varit fantastiskt. Vi startade en swishkampanj för att hjälpa de nyanlända mammorna till en start i Sverige. På några dagar hade över 80 000 kronor kommit in och distribuerats vidare till dem och det var inte bara pengar. Det var kläder, möbler, transporthjälp och mycket annat, berättar David.
Den starkaste associationen som de flesta från Ukraina har till Sverige kommer faktiskt ifrån fotbollens värld. Nämligen Zlatan, och på gården hemma i Humlaryd har Mats spikat ihop två fotbollsmål. Där är det full aktivitet hela dagarna.
- Läget i Ukraina är fruktansvärt men det är svårt för oss att göra något åt situationen på plats. Men vi kan vara motpolen här hemma i Sverige. Många har åkt hit för sina barns skull. Kan man göra bra saker för dem och fylla deras tillvaro med ett positivt innehåll är mycket vunnet.
Några dagar senare är det dags för hemmapremiär för Öster i Superettan. Efter en stabil seger i premiären mot Landskrona är förväntningarna stora. Men mina tankar har inte bara varit på fotbollen efter mötet med David och Mats utan också på vad vi som förening kan göra för att vara den där positiva motpolen här i Sverige. Efter en del kontakt med David och Mats så spikar vi ett upplägg. Vår stora partnerloge får denna match ett annorlunda besök jämfört med vanligt. Drygt 30 personer, mammor och barn, som flytt från Ukraina kommer till Visma Arena på besök. Mat, godis och presenter väntar på dem i loungen och såklart Österhalsdukar till alla.
Jag möts av en stor tacksamhet och även förvåning. ”VIP” hör jag många säga samtidigt som de tittar på åskådarna ute på läktarplats som huttrar lite en eftermiddag när våren inte riktigt vill visa sig fullt ut. Många kvinnor ringer till sina män på Facetime. De svarar nere i Ukraina och vill säga tack till mig. De är militärklädda och i bakgrunden skymtas olika vapen. Plötsligt känns inte kriget så långt ifrån som den där soliga dagen när jag gick för att träffa David och Mats. Några av mammorna kan lite engelska men de flesta samtalen förs mycket genom översättningsappar i mobiler. Jag frågar om någon av barnen spelar fotboll och får en del nickande svar. Jag försöker förklara att de är välkomna att spela fotboll hos oss i Öster och får lite osäkra leenden tillbaka. Matchen blev ingen större behållning. Brage vann med 2-1 men denna dag fick fotbollen stå lite i bakgrunden för något som faktiskt är både större och viktigare. Det kommer dessutom fler chanser för våra ukrainska vänner att se Öster vinna. Under hela våren erbjuder Öster alla med Ukrainska pass eller LMA-kort fri entré. Det är bara att komma förbi Biljettservice på matchdag och hämta sin biljett. Bli en del av gemenskapen.
Några dagar senare blir jag kontaktad av Kateryna. Hennes son Vladislav är nio år och älskar fotboll. Han vill gärna komma igång och träna med Öster. Helst så snabbt som möjligt och efter en koll med tränarna i åldersgruppen så får jag reda på att det är träning redan samma kväll. Efter ett besök på Stadium för att ordna fotbollsskor, benskydd och kläder åt honom beger jag mig hem till familjen som bor i ytterkanten av Växjö. Vladislav står redan på tomten och väntar förväntansfullt när jag kommer och efter ett snabbt ombyte är vi på väg mot hans första träning i Öster. Ikväll skiner solen igen och på konstgräsplanen samsas tre unga Österlag. Skratt, förväntningar och glädje i luften. Vi möts upp av välkomnande ledare men också av Danyl. En annan pojke från Ukraina som också kommit till Växjö på flykt undan kriget. Pojkarna skiner upp och hittar varandra direkt men det värmer också att se det fina mottagandet från övriga i gruppen. Snabbt är både Vladislav och Danyl en del av ett lag och en gemenskap. Fotbollens språk saknar verkligen gränser på riktigt. När vi sedan åker tillbaka mot hemmet har klockan hunnit bli nästan halv åtta. I baksätet sitter en nöjd Vladislav och nynnar med till bilradions musik. Han har redan frågat när nästa träning är och nickat glatt när han förstått att den var om bara några dagar.
När jag lämnat av honom och pratat lite med mamman så slås jag av den otroliga tilliten och förtroendet som visats mig ikväll. Jag har bara träffat henne en gång tidigare i samband med matchen men hon tvekar inte att låta sin son åka med mig själv på fotbollsträning. Även jag känner en värme i bröstet när jag kör hemåt genom Växjö den kvällen. Mina barn har somnat när jag kommer hem. Lyckligt ovetandes om vad Vladislav, Danyl och många andra barn har fått uppleva den senaste tiden. Men så länge Östers IF kan göra skillnad för dessa barns vardag så kommer vi fortsätta att försöka att göra det. Precis som jag vet att David, Mats och många andra kommer att fortsätta att göra. Det ger hopp om en bättre morgondag.
Text: Jens Magnusson
Vill du stötta vårt mål i att skapa en fotbollsförening för alla?
Samhällsfonden är skapad för att ge barn och ungdomar inom Östers IF:s verksamhet chansen till ett lika deltagande oavsett ekonomiska förutsättningar. Det kan handla om stöttning för en cupavgift, träningsavgift eller ett par nya fotbollsskor.
Swisha ditt bidrag till 1230 84 58 91 och märk betalningen med ”Samhällsfonden”. Tack för ditt stöd!
